Mycket nu...

det känns som om allt jag gör blir fel.. jag tappar greppet om allt. kan inte hantera min son, tappar bort kontakten med min man och i mitten av allt finns min dotter som en varelse som bara finns. vad händer.. jag har ingen gnista mer orkar inte vara i skolan eller göra läxor, orkar inte skratta eller vara glad, orkar inte va vaken men kan inte sova för jag drömmer en massa konstigt..

saknar min man, saknar mig själv, saknar mitt lugn och saknar min glöd. vet att jag alltid haft en glöd och en gnista som smittar av sig på folk, jenny den positiva har alltid varit mitt motto. saknar att prata med Kj om allt å inget, saknar vår spontanitet och våra skratt, finns det någon i världen som kan få mig att skratta när som helst så är det han.

det finns bara en enda man i mitt hjärta och han är jag gift med, det finns ingen som jag känner mig mer trygg med än honom så varför glider vi bara mer å mer ifrån varann.??

jag vet ju så himla säkert att det finns ingen annan jag vill spendera resten av mitt liv med, ingen annan som jag vill dela allt med, så varför sluter han sig, varför pratar han inte med mig längre, varför är jag inte den som kan få han att le längre.

Lukas tar mycket tid och energi, men inget är ju hans fel..!! det är pga ADHDn som han är som han är, min underbare lille prins.. jag måste lära mig att hantera honom som han är och inte slösa så mycket energi på honom mer med att bli arg.

just nu finns det två sätt jag är antingen arg eller så gråter jag, vad hände.??

visst massa har ju med hormonerna att göra, men detta ska ju vara en lycklig tid för oss.. vi ska vara glada åt vad som komma skall.. varför e vi inte de.? känns inte alls bra känns inte som om vi vill detta längre, å nu är det försent. Jag vill ju egentligen detta så supergärna, men de känns inte så bra längre..:(

vill inte att Kj ska gå ut å festa, för jag kan ju inte.. samtidigt så givetvis vill jag ju absolut att han ska det. jag har all tid i världen sen.. men är så otroligt och ofantligt livrädd, livrädd att han när han är ute ska träffa nån som får han att skratta som får honom att må bra, nån som kan tända gnistan i honom igen.. livrädd..!

jag borde kanske låta honom gå, låta honom få det han förtjänar låta honom få vara lycklig om inte jag kan.. men det gör så ont.. så ont i hela mig, tårarna bara rinner i tid och otid bara av tanken att förlora honom.

Det är bara för mycket nu helt enkelt, med graviditet, hormoner, ADHD, känslor mm men det blir säkert bättre snart, måste bara hitta gnistan igen hitta viljan hitta mig själv, innan dess kan jag inte göra någon annan människa lycklig.

Love J